havaneser

Tänder
En havanais valp föds precis som alla andra valpar utan tänder. De första
mjölktänderna bryter fram vid omkring två veckors ålder och tanduppsättningen är helt utvecklad vid ungefär åtta veckors ålder.

Medan en vuxen hund ska ha 42 tänder så har en valp i regel 28 stycken. Tidpunkten för de permanenta
tändernas frambrytande påverkas av flera olika faktorer. Små raser får i regel sina permanenta tänder något tidigare
än stora raser och tikar får dem något tidigare än hanar.

De permanenta tänderna bryter igenom successivt.

- Framtänderna (incisiver) 4-5 månaders ålder

- Hörntänder (canintänder) 4-6 månaders ålder

- Främre kindtänder (premolarer) 4-6 månaders ålder

- Bakre kindtänder (molarer) 5-7 månaders ålder

Hos dvärghundsraser är det inte helt ovanligt att någon eller några mjölktänder sitter kvar och inte ramlar (främst framtänder och hörntänder).
Om dessa tänder inte tas bort så kan de leda till att hunden får ett bettfel, men de kan också orsaka inflammation i tandköttet och vävnaden runtomkring. Kvarsittande mjöltänder bör med andra ord tas bort av en veterinär.

En havanais skall ha ett så kallat saxbett, vilket är den typ av bett som är korrekt hos de flesta raser. Saxbett innebär att framtänderna i överkäken sitter mitt framför framtänderna i underkäken. Dessa två rader med framtänder ska vidröra varandra samtidigt som underkäkens hörntänder ska sticka upp framför hörntänderna i överkäken och ligger i mellanrummet mellan framtänderna och hörntänderna i överkäken. Första kindtanden i överkäken pekar mellan första och andra kindtanden i underkäken och så vidare bakåt.

Under tandlossningen så kan det hända att valpen plötsligt blir rädd för något som den inte har reagerat på förut, den får en släng av "spökålder". Låt gärna hunden bita och tugga på tuggben under denna period, kan underlätta så att valptänderna lossnar ordentligt.

Havanaiser, liksom andra dvärghundsraser, kan drabbas av tandsten och gör man inget åt detta så kommer de också att drabbas av tandlossning. Därför är det viktigt att man regelbundet kontrollerar sin hunds mun och lukt. Skulle den få tandsten så rekommenderar jag att du uppsöker en veterinär som kan ta bort den, om du inte kan skrapa tänderna själv med hjälp av en tandskrapa.

PRA

PRA är förkortning av Progressiv Retinal Atrofi, dvs fortskridande förtvining av näthinnan. Sjukdomen, som finns hos många olika hundraser, är ärftlig och resulterar i att hunden långsamt helt eller delvis tappar synen.

Ögats uppbyggnad:

Näthinnan sitter längst bak på insidan av ögat, och innehåller speciella celler som kallas sinnesceller. Dessa celler absorberar ljuset som fokuseras på dem genom ögats lins, och konverterar detta ljus genom en serie av kemiska reaktioner till elektriska nervsignaler. Nervsignalerna från näthinnan sänds genom synnerven till hjärnan, där de tolkas som bilder. Näthinnans sinnesceller delas in i stavar, som ger förmågan att uppfatta svagt ljus och se i mörker, samt tappar, som möjliggör synförmåga i dagsljus och förmåga att urskilja olika färger.

Sjukdomsförloppet:

PRA påverkar vanligen tapparna i första stadiet, och stavarna i senare stadier av sjukdomen. I sjukdomens tidigare stadier, blir den påverkade hunden nattblind. Den tappar förmågan att justera sin synförmåga till dunkelt ljus. Detta märks bl a genom att hunden vid gång i svag belysning stöter i saker och ting, samt att hunden kan börja känna sig otrygg när den är ensam i mörker. Därefter försämras även hundens synförmåga även i dagsljus.

Allt eftersom synförmågan försämras, anpassar sig hunden till sitt handikapp förutsatt att omgivningen inte förändras och att den inte ställs inför situationer som kräver bra syn. Samtidigt som försämringen sker blir pupillerna allt mer utvidgade, vilket förorsakar en märkbar glans i hundens ögon samt att linserna i ögonen blir dunkla och ogenomskinliga, vilket resulterar i grå starr (s k katarakt).

Man kan med instrument också se en minskning i diametern och förgreningsmönstret av näthinnans blodkärl, samt en krympning av synnervens huvud. När väl dessa förändringar uppträder hos hunden, finns dock vanligen redan signifikanta tecken på bristande synförmåga.

Framtidsutsikter:

De flesta hundar med PRA blir så småningom helt eller delvis blinda. Äldre och erfarna hundar med ett välutvecklat minne, hörsel- och luktsinne kan dock i trygg och oföränderlig miljö leva ett gott liv som helt eller delvis blind. Eftersom drabbade hundar ofta utvecklar sjukdomen väldigt långsamt, och är något till åren komna när synen börjar försvinna, märker inte alltid hundägaren att hunden ser dåligt. Man tror att det är åldern som tar ut sin rätt.

Hur får hunden PRA?

PRA är en ärftlig recessiv sjukdom, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman. Även, då en sjuk hund har två kopior av den defekta genen, är all dess avkomma minst anlagsbärare.

Hur upptäcker man PRA?

PRA diagnostiseras vanligen genom s k ögonlysning. Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar in i ögonen med hjälp av ett instrument. Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade veterinärer, och när hunden har uppnått minst ett års ålder. En ögonlysning visar endast att hunden ej har PRA för tillfället. Hunden kan mycket väl komma att utveckla PRA senare i livet, eller vara anlagsbärare av sjukdomen utan att själv vara sjuk.

Eftersom ett friskhetsintyg avseende PRA endast gäller i ett år, bör en avelshund ögonlysas flera gånger under sitt liv och helst i samband med /före parning.

Man kan även undersöka ögonen med elektroretinografi, ERG. Detta är en dyrare elektrisk mätning av näthinnefunktionen, som kräver att hunden är nersövd.

Ett normalt ERG utesluter med stor sannolikhet att hunden har PRA eller kommer få det senare i livet. Det utesluter dock inte att hunden är anlagsbärare av PRA, eller kommer drabbas av framtida katarakter. Hunden bör vara minst 18 månader vid ERG-undersökningen för att resultatet ska kunna användas i samband med registreringen hos SKK.

Åtgärdsprogram:

Man kan inte behandla PRA. För att begränsa risken för att få en hund som lider av PRA har Svenska Kennelklubben (SKK) infört ett genetiskt hälsoprogram avseende ögonundersökningar. Detta innebär att alla ögonlysningsresultat registreras centralt av SKK.

Eftersom sjukdomen är progressiv, dvs utvecklas med tiden, bör man vänta till hundarna i vart fall är i tvåårsåldern innan de går i avel.

När du köper en valp skall du alltid be uppfödaren att få se de senaste resultaten på tikens / hanens hälsokontroller. Även om det inte är några garantier så ökar dock sannolikheten att din valp får ett friskt och bra liv.

Patella Luxation

Liksom många andra dvärghundsraser så drabbas även havanaiser av patella luxation. På framsidan av lårbenet finns en fåra och i den glider ett eget ben, knäskålen, (patella). Den hålls på plats med kraftiga senor som slutar i en utväxt på skenbenet. Dessutom hålls knäskålen på plats av ledband på var sida, så att den kan glida upp och ned i fåran på lårbenet utan att dras ut åt sidan.

Om ledbanden blir för slappa eller fåran som knäskålen ligger i är för grund, kan knäskålen åka ut över kanten (patella luxation). Patella Luxation kan vara ärftlig eller orsakas genom olycka.

På havanaiser kontrollerar man knälederna vid tidigast 1 – 1,5 års ålder.

Du hjälper rasen och uppfödarna i bekämpningen av patella luxation om du låter en veterinär kontrollera knälederna på din hund och skickar in resultatet till din uppfödare samt rasklubben.

Undersökningen av knälederna är mycket enkel och gör inte ont på hunden.

Patella luxation graderas i olika grader:
Grad:

0 = Utan anmärkning, patella går ej att luxera.

1 = Patella luxerar vid provokation på sträckt ben, men reponeras spontant.

2 = Patella spontaluxerar då leden böjs och förblir luxerad till dess den manuellt reponeras

eller leden sträcks.

3 = Patella är mestadels luxerad, men kan reponeras på sträckt ben.

4 = Patella är permanent luxerad och går ej att reponera normalt.